Den 6 juli 1917 gjordes i Åsens by, under Lars Levanders ledning, följande inspelning på en fonograf med vaxrulle. Det är End‑mun, Erkols Anna Olsdotter född 1859, som berättar om Byönn nest työlbu. Version två har behandlats med ljudprogrammet Audacity för att reducera bruset och höja tonläget något. Version tre är inspelad 95 år senare.
 Appendix B i boken, sidorna 521-544, handlar om denna berättelse. Texten (textversion 3 a med översättning 2) finns på s. 526-527.

  End‑mor berättar ("obehandlat" CD‑ljud).

  End‑mor berättar (brusreducerad; version).

  Bengt Åkerberg läser End‑mors berättelse.

Byönn nest työlbu

E wa mes Trappmas-faðer ulld westri stammneð et työls o å og add mųä minn sig og ǫ war ǫ sytn o ðier ulld klyva.
 O sę add ǫ ula go ien bįestweg ǫ sę, mes ðier add kumið åv westeðait, dar e wa so sikkt, so an ulld far umringg min estn. Og ǫ add gai fromǫ gamman a nogum momstaskallum, og eð add dǫ‑nt we ba ti, femtǫ minute ses ǫ add feri feld byönn add kumið attonað an og.
 Sę add die kumi daita bu samtiðut, o gubbin min estn o mųä min dietär, o byönn. Sę add‑n faið ev inn mųär i buðę og, dietär ini buðę og estn unde gamman, där upp duktigan jälld. Sę add byönn we da ringgum buðę iel nǫtę o winnt fuäsklågum og ollum … oll liuätiet‑n add faið i, o työruätum o aik iel nǫtę ollt tast eð add uärt liuäst um morgun.
 Men sę add Trappmas-gubbin pakkað, an, o fe jųätyvy bjärreð, fö ða willd‑n int wårå.

Björnen vid slåtterboden

Det hände när Trappmasfar skulle västerut till gräsområden vid fördämningen för att slå. Han hade sin fru med som var havande. De skulle klövja.
 Då hade hon velat gå en genväg, när de hade kommit västerut ditbort, där det var så sankt, att han skulle gå runt ikring med hästen. Hon hade gått framför några månstabors förtak, och det hade inte dröjt mer än tio, femton minuter sedan hon hade gått, förrän det också hade kommit en björn bakom henne.
 De hade sedan kommit till kölboden samtidigt, både gubben med hästen och hustrun med getterna – och björnen. Han hade då varit tvungen ta in husmor och getterna i boden och hästen under förtaket och tända en duktig eld. Sedan hade björnen stannat i närheten av boden hela natten och kastat murkna stockar och allt skräp, han hade fått tag i, och tjärrötter och dylikt ända till morgongryningen.
 Men sen hade det varit Trappmasgubben som hade packat och farit hemåt över berget, för där ville han inte vara.