An kuägeð autyvy sjunn

An so dikk briewi mig
gor it briewi non no mįer.
Wį spileðum i lag iesn langgu
mes e wa dans i ien laðu
so ärd ienum stugard til uvǫ sjunn.

E byrd ǫ steðað o fint.
Snart rakk eð int min filum o somowermam.
Die kam min dragspilę o putellą.
Ollt wart wellera.
Snart ärdes knappt int filur
o finkullu wart yvyröstaðer
åv drukkenkallum so byrd ǫ kula.

Wįð pakkeðum inn o fuärum.
Dinggum yvy gardn
min fillådur under armem,
oll uärieð og ollt livärn attonað uäss.

Sę addum kumi daitum radę åv byörkum
stae gamtspilman so i fygde,
o kuägeð autyvy sjunn.
An såg ǫ mig og ig ǫ an.
Saggdum it noð men sågum båðe summu.
I föstuä dǫ o föstår enn.
An taingt sos ig og i sos an:
Eð finns e so ir ųäbigripli grannt.

Bengt Åkerberg

Han såg ut över sjön

Han som gick bredvid mig
går inte längre bredvid någon.
Vi spelade tillsammans en gång för länge sedan
när det var dans i en lada
som hörde till en stor gård ovanför sjön.

Det började städat och fint.
Snart räckte det inte med fiolerna och sommarvärmen.
Dom kom med dragspelen och buteljerna.
Allt blev mera högljutt.
Snart hördes fiolerna nästan inte
och de uppklädda flickorna blev överröstade
av druckenkarlarna som började skråla.

Vi packade ihop och for därifrån.
Vi gick över gårdsplanen
med fiollådorna under armen,
all oreda och allt väsen bakom oss.

När vi hade kommit bortom raden av björkar
stannade den gamle spelmannen som jag följde
och tittade ut över sjön.
Han såg på mig och jag på honom.
Vi sa inget men vi såg bägge samma sak.
Jag förstod då och förstår ännu.
Han tänkte som mig och jag som honom:
Det finns det som är obegripligt vackert.

Uppdaterad E-post till Mats

Lyssna på älvdalskan! MP3-spelare (klicka på "triangeln"!) BÅ läser dikten.